thom

Hej Tomten,

Efter år av misslyckade julklapps-skördar och gråt i kudden så har jag funderat över vad som åstadkommit denna missär. Har tomten varit grinig? Eller har jag helt enkelt bara haft otur? Har tomten gjort några små misstag och gett mig fel klappar? Eller kanske glömde han dem i gistad när han tog en rökpaus och köpa nya lite snabbt på jourlivs? Jag vet inte helt enkelt. En sak bestämde jag mig dock för redan förra året... och det va att jag skulle ta det säkra före det osäkra och va helt enkelt testa att va snäll. Ett helt år. 

Nå, hur har detta gått då? Grymt så klart! Jag har skänkt pengar hit och dit, skrattat, sagt snälla saker till barnen osv osv... Det har gått som på en räls. Tills i lördags. Gaah! det gick helt enkelt inte att hejda Tomten! Så här gick det till:

Jag vaknade på lördagsmorgonen efter en lagom sen natt på stadens gator och torg av att solstrålar strålade in i lägenheten. Gött! Sa jag och skuttade upp ur sängen. Frukosten åts, en cool dress togs på, väskan packades och av det bar mot centralen och sen Linkan. Väl på stationen fick jag snabbt sällskap av Nattens Riddare som var lika trött som vanligt. Spenderar man lite tid med Nattens Riddare så vet alla att det kan vara grovt påfrestande att vara 100% snäll, men, jag bet mig i själv i läppen så som jag gjort hela året den här gången också. Så frid och fröjd så långt. Resan flöt på fint (BRA SJ!) och kärringen jämter mig lyssnade intresserat på våra samtal. Väl hemma i linget så hände det som inte fick hända.

Jag traskar självsäkert in genom dörren med julgransdoft i näsan och fantiserande om alla klappar jag äntligen ska få. DÅ, sitter den förbannade lilla katten som mor nyligen har införskaffat ca 3 m in i hallen. Katten tittar på mig. Jag tittar på katten. Tung jävla spänning uppstår. Alla vettiga personer vet ju såklart att katter e bland det mest onda, maktgalna och manipulativa varelser som existerar! Och där sitter den lilla jäveln och hånflinar åt mig!!! Jag rabblade några väl valda verser ur bibeln för mig själv innan jag insåg att det va meninglöst att stå emot mitt kall: Jag måste jävlas med katten! 

Så jag drog på mig mitt bästa pokerface och hälsade artigt på familjen medans katten satt där och iaktog oss. Han försökte se oskuldsfull ut. Fy fan vilket svin tänkte jag. Så jag fortsatte att kallprata med familjen samtidigt som jag rörde mig innåt lägenheten. När jag va ca 2 m ifrån ondskan gjorde jag plötsligt en 45 graders snabb rörelseförändring och tog sats. Jag fick till ett perfekt avstamp mot mattan och flög som en konung genom luften. Nu jävlar tänkte jag. Ondskans arvinge hade nu intet ont anande och en aning högfärdigt börjat slicka sig själv och var sålede oförberedd på min attack. BOOM! Så landade jag 2 decimeter ifrån honom och lade till ett mäktigt vrål för att förstärka det hela. 

Oh jävlar vad det blev fart på den lille tönten! Satan vad han sprang! Ja jävlar...

Morsan blev såklart galen och idioförklarade mig högt och länge men jag brydde mig inte. En känsla av lugn och harmoni infann sig och jag lutade mig lugnt och fint tillbaka i favvofåtöljen för att avnjuta en lussekatt och en B-actionrulle. Fan så nöjd jag kände mig! Jag hade visat ondskan att den inte kan komma och ta över här inte! Icke!

Tyvärr så har ju alla goda dagar ett slut och så också denna. Tyvärr slutade det goda för dagens faktiska slut så att säga. Jag insåg nämligen att denna lilla händelse mycket väl kan tolkas som något osnäll. Sen insåg jag såklart också att jag aldrig kommer kunna hålla mig på mattan under de dagar som va kvar till jul i samma hus som ondskans avkomma. Och det har jag tyvärr inte klarat heller.... Så, kära Tomten, jag undrar nu i årets verkliga slutskede, kommer jag få de klappar jag önskat mig?

Med vänliga hälsningar
Thombo